Men man ska aldrig säga aldrig. Konst behöver inte vara vackert. När var på konstmuseet här om dagen hörde jag en kvinna säga till en flicka att hon inte gillade ett konstverk för att det inte framkallade några känslor. Då kom jag på att, ja visst, konst kan ju även vara där för att framkalla känslor. Och visst framkallade "Bicycle Wheel" känslor för mig. Känslor av frustration. Så när jag skulle påbörja mitt readymadeprojekt ville jag väcka samma känsla.
Frustration känns som perfekt känsla för mig eftersom det finns många småsaker som jag stör mig på. Jag föredrar när saker är symmetriska och funktionella. När jag skulle välja sakerna som jag skulle använda för projektet, valde jag några legobitar och en glasflaska eftersom att jag såg mycket potencial i dessa objekt. Jag la de minsta legobitarna i glasflaskan. Vanliga bitar som är 2 "pluppar" fick nämligen inte plats genom flaskans öppning. Jag slipade även till en 2x2 bit så att den kunde får plats genom hålet, så jag kunde ha en lite större bit i flaska också. Efter det tog jag en 2x6 bit och slipade ena änden på båda långsidorna, så att den fick plats i öppningen utan att kunna gå hela vägen genom, så att den skulle vara fast i öppningen. Sedan limmade jag fast den i öppningen och limmade fast resten av bitarna på både sidorna av legobiten, inklusive två lika stora platta bitar.
Det finns ett flertal saker som jag kan tänka mig kan vara frustrerande med verket. Ett av de är att det finns små objekt i flaskan som sitter lösa, men kan inte tas ut ur flaskan. De är inte en del av något större, fyller någon funktion eller ser fina ut där inne. Något annat som kan ses som frustrerande är att det finns ett objekt i öppningen som varken kan tas ut eller skjutas in och, åter igen, inte fyller inte en funktion. Dessutom skapar det inte en speciell form med de andra legobitarna. De sitter liksom bara där.
Men det som jag tror de flesta skulle känna igen som en stor anledning till frustration från barndomen är de smala legobitarna. De förbättrade aldrig det man byggde, men de fanns alltid med och man fattade inte vad man skulle göra med dem. Men det värsta var när man lyckades sätta ihop två lika stora platta bitar med varandra så att ingen kant stod ut. När de väl satt så kunde man glömma att separera de. Jag tror till och med att lego började producera ett "redskap" speciellt för att att dela på sådana bitar.
Jag tänker mig att mitt verk ska stå i ett galleri, på ett bord utan skydd. Då kan man plocka upp flaskan och skaka den och vad man nu vill. Detta tror jag kommer förstärka känslan av frustration, eftersom att man får känna att man inte kan ta isär legobitarna och att man varken kan ta ut eller trycka in något i flaskan. Att man kan interagera med konstverket, skulle nog även locka barn att ta på och leka med den.
Marcel Duchamp (1887-1968) var en konstnär som arbetade med många olika konstformer som målning och installationer. Han kan kopplas med konststilarna kubism, dadaism och surrealism, men själv ville han inte sättas i ett fack. Duchamp var mest känd för att han ständigt tänjde på konstens gränser och blev till slut en av anledningarna till varför vi idag har ett öppnare sinne till konst, att historiens välbeprövade konstformer inte har monopol på definitionen av konst.
Duchamp var aktiv från början på 1900-talet och två av hans mest kända verk var "Bicycle Wheel" och "Fountain".
